Tänk dig en människa från förr som ska tända en eld. Det är kallt, blåsigt och det behövs verkligen värme. Det är på den tiden det varken finns tändare eller tändstickor. Man får använda träpinnar eller flinta istället för kol och briketter.
Att göra upp eld utan tändare eller tändstickor är för många en utmaning. Först efter att pinnar, träbitar och stickor har hittats och samlats in, så börjar själva arbetet. Att lyckas få fart på elden. När den brinner blir det varmt och skönt och det räcker med att underhålla elden, peta in lite fler pinnar, så lever den vidare.
Och det krävs tålamod, en hel del tålamod, att utan tändstickor och tändare tända en eld. Egentligen behöver man en sak till och det är rätta gnistan – gnistan som får elden att flamma upp och stanna kvar.
Dåtidens människor hade tålamodet för att tända en eld – värre är det med oss i nutiden. Vi vill något och beslutar oss för att göra något så tror vi att elden ska ta fart redan från första gnistan. Samtidigt blir vi förvånade och frustrerade när vi behöver jobba för att uppnå resultat.
Dåtidens människor behövde elden för att överleva, frågan vi behöver ställa oss när vi vill förändra något är; Hur viktigt är detta för mig? Vilket tålamod har jag för att genomföra ”detta”, Hur behåller jag min gnista?
Kundcase i nutid
När jag för en tid sedan befann mig på ett uppdrag där avdelningen hade en turbulent tid bakom sig och tilltron till arbetet hade fått sig en ordentlig törn. så insåg jag att behovet medarbetarna behövde var att få tillbaka gnistan. Avdelningen la stora förväntningar på cheferna. Cheferna upplevde att det var spretigt och arbetet skedde i form av stuprör. Det kändes i luften att arbetsklimatet var ansträngt, vilket bekräftades i en del individuella samtal. Det visade sig även att kunderna var missnöjda med leveransen. Att behovet för förändring och utveckling av verksamheten fanns var tydligt – frågan landade i var man skulle börja.
Den fråga jag ställde mig då var; Vet personalen vad som är målet? Vill personalen detta?
Det visade sig att det fanns en hög andel tveksamhet i bägge fallen.
Jag fick i uppdrag att leda den grupp som sågs vara fronten mot kunderna för organisationen. Vilket i chefernas ögon var den mest utsatta. Genom att arbeta med gruppen på individuell basis och i grupp, kunde jag genom samtal och dialog skapa en struktur som gav tilltro till hur arbetet skulle genomföras. Alla medarbetare fick sitt uppdrag (en samlade in ved, en samlade in pinnar, en samlade in stickor osv..) utifrån vad dom tycket var roligt och hade intresse i. Jag följde även upp deras arbete i hur det gick och vilka frågor dom hade. I de allra flesta fallen fick jag använda mig av ”två-steg-fram och ett-steg-tillbaka” principen, då personerna gärna ville göra lite av varje.
I detta läge gav jag dem en morot – vid en viss punkt skulle vi ”fira” vårt arbete och lyckad leverans. Alla fick något att kämpa för. Efter den tidpunkten skulle vi återigen se över strukturen och se till vilka förändringar vi gemensamt ville genomföra.
Resultatet lät inte vänta på sig – vi lyckades vända den negativa trenden på mindre är 2 veckor och den gemensamma leveransen var positiv redan efter 1 månad. Vid den överenskomna tidpunkten firade vi och diskuterade vad vi ville framåt.
För mig var det en stor glädje att se personer som under tidigare period gått med sänkta huvuden och hög grad av misstro, istället stå med sträckt rygg och visa en vilja/glädje i att ha funnit gnistan i förändring. Jag ser gruppen idag ha vuxit i styrka och flera av medarbetarna har hittat ”sin” roll i arbetet.
För att genomföra en förändring och lyckas med en utmaning krävs tålamod. Tålamod och en gnista – resten kommer under resans gång.
// JanCan001, Jannica Wahlund, http://www.jancanab.com, jannica@jancanab.com