Att anta en utmaning

Det var i slutet av 2014 som Helen ringde mig och ställde frågan; ”Jannica, vad säger du om att köra En Svensk Klassiker nästa år?”

Vad svarar man på den frågan? Jag befann mig då i ett läge där jag pga en seg virusinfektion inte kunnat träna på över 2 månader och mitt huvudmål under våren (2015) var Göteborgsvarvet (21km). Jag var less och samtidigt hungrig på att få träna, utmana mig själv och bara känslan av att vara ”stark” skrek inom hela mig. Vad tror du att jag svarade? ”Låter kul, Helen, och jag kan absolut tänka mig det. Behöver ”bara” prata ihop mig med Johan kring upplägget. Jag kommer behöva hans hjälp om det ska gå…”

Johan som är den person jag idag förlitar mig allra mest på kring min personliga träning och motivationen till att ta allvar på träning igen (efter att under ett antal år satt min egen kropp i ”sank”), är också den person som har och kommer betyda väldig mycket under den här resan.

Så fick det bli – jag skulle prata ihop mig med Johan och sedan återkomma kring mitt beslut.

Johan och jag hade ett snack under början av januari och han ställde mig då frågan; ” Vad är ditt huvudfokus? Du vill göra en massa saker nu, springa Göteborgsvarvet och även genomföra En Svensk Klassiker. Du är inte helt återställd efter din virussjukdom – så vad är det du vill egentligen?”

Shit – den frågan var jag inte bered på. Vad skulle jag svara nu? Kan man inte göra ”allt”?

”Jo, men alltså…” började jag försiktigt. Huvudet snurrade – jag var inte bered på denna fråga! ”Göteborgsvarvet är mitt absoluta fokus denna vår”, svarade jag till slut. ”Men jag vill nog även försöka mig på En Svensk Klassiker. Tar jag det här lite för lätt nu?” ”OK – bra, då är jag på” svarade Johan ”Jag ville bara se var du själv la ditt fokus”

Vi satt ner och resonerade oss fram och tillbaka, hur ett upplägg skulle kunna se ut. Vi kom fram till att utmaningen för mig primärt var att få träning, vardag, livspusslet och glädjen till alltihopa, att gå ihop. Planen som skrevs i januari 2015 innebar alla delar utom Vansbrosimningen. Där menade Johan att han hade begränsad kunskap att bidra med, speciellt i den mening som jag själv ägnat större delen i just vatten. Upplägget blev att vi (rättare sagt Johan) tog med sig de olika delmålen Göteborgsvarvet, Lidingöloppet, Vasaloppet, Vätternrundan, för att bygga upp en 1,5 årsplan med träning och uppbyggnad.

Nu kunde jag i min tur åka hem, ringa Helen och börja landa i tanken att under de närmsta 18 månaderna skulle jag kunna pricka av en hel del av punkterna på min ”Livets lista”.

På egen hand

Efter att ha suttit ner med Johan och sedan ringt samtalet till Helen, så rusade tiden iväg. Träningen var fokuserad på Göteborgsvarvet som gav mig stort självförtroende och självkänsla både fysiskt och psykiskt.

Efter Göteborgsvarvet så var det ca 1,5 månad till Vansbro simningen. ”Perfekt – det är en tid som kommer handla om underhåll av styrkan i kroppen från våren med en hel del simning som komplement”, tänkte jag. Min tillit till upplägget och arbetet med Johan var så total, så att den kvarstående tiden till Vansbrosimningen, blev i det närmsta en kollaps. Avsikten var att jag skulle stå på mina egna ben under den här tiden, vilket INTE fungerade. Den totala träningsmängden mellan Göteborgsvarvet och Vansbro blev mindre än tio timmar totalt, varav noll timmar i vatten.

Under sista 3 veckorna ”inför” Vansbrosimningen, så inträffade även en hel del andra saker som tog stor del av min fokus. Jag blev tvungen att prioritera på ett annorlunda sätt och la därför all planering och förberedelser åt sidan.

Det var ”nätt och jämt” jag lyckades packa min väska själv och komma iväg, den där fredagen i juli. Men det var aldrig något tvivel på att jag skulle komma iväg. Jag kunde knappast backa ur redan innan jag påbörjat resan för En Svensk Klassiker.

Vansbro 3-5 juli 2015

Fredagen den 3 juli kring kl 1500 rullade jag in min bil bredvid Helens, vid vår Campingstuga i ”Säfsen Resort”. Det var en märklig känsla att vara där och kört genom områden, mindre orter och landskap under den här tiden av året. Det är normalt snölandskap när jag passerar Dalälven. Sverige är verkligen fantastiskt att bila igenom och se hur växlande landskapen är under denna tid av året. Fantastiska bilder av natur och djur finns nu etsade i mitt minne.

Fredagen ägnades åt förberedelser bla tog jag mina ”första simtag” för året, i den sjö som låg alldeles nedanför camping området. Jag försökte hålla masken inför alla åskådare fast hade en stress i kroppen av att inte våga titta ner i vattnet när jag simmade. Det är märkligt – fast det är faktiskt så att jag har en enorm rädsla för att inte se botten. Får en panikkänsla av att inte kunna se och då börjar jag panikandas, ni vet en känsla av att ”hyperventilera”. 3 frisimsarmtag, sedan blev det bröstsim. Hur i h-vete skulle jag hantera morgondagens 3000m? Helen bara skrattade och sa ”Det kommer du klara”. Beslutet blev till att förlita mig på benen och mitt bröstsim.

Lördagen kom och vi gick in i våra förberedelser som vi bägge har behov av. Någon form av moment som man har med sig från alla ”tävlingsår”. Komiskt fast faktiskt ganska skönt. Man går in i sig själv och förbereder sig på vad som ska ske.

Helen startade 2 startgrupper före mig i den orange startgruppen. Mellan oss var det den rosa startgruppen och jag själv tillhörde den blå/violetta startgruppen. Vi skulle senare ses i målområdet för att äta en matbit.

Det var extremt mycket folk på en liten yta vid startområdet. Helen och jag sökte upp en plats med lite skugga (kom ihåg att det var kring 27 grader i luften denna dag). Plötsligt står det en person framför mig som jag inte sett på säkert 25 år – Magnus Asplund, en simmarkompis från länge sedan. Otroligt att han hade sett mig och tog sig fram. Tack för kramen Magnus! Hur gick det med fjärilssimspurten?

Varje startgrupp innehöll (enligt text på info sidan) ca 500-600 startande. Det är väldigt många, kan jag säga. Så det blev kö och trängsel redan vid nedgången till vattnet. I mitt huvud snurrade det bara ”Ta det, lugnt, ingen panik, håll till höger”. Jag klev i till vänster och tog 3-5 frisimsarmtag rakt ut. H-vete paniken slog till, det var alldeles mörkt, ben och armar överallt i vattnet. Upp med huvudet och börja trampa för att få koll på vart jag skulle. Då började simglasögonen imma igen. Bröstsim och tramp fick det bli – inte f..n kunde jag vända efter 100 meter. Fick nytta av polokunskaperna redan från början. Lite putt och knuff i sidan på andra, så ”fick” jag min plats. Efter ett par 100m så gav den första trängseln med sig. Simmade på i mitt bröstsim och insåg att jag höll ett högre tempo än vad många till vänster och höger gjorde (även de som simmade frisim).

Vid varje 500m så fanns en gigantisk stor markering med nedräkning till målet – mycket skönt. Jag kunde ta fokusering på nästa ”röda”. Jag insåg ganska snart att jag även tog i kapp flera av de simmare som fanns i mitt startfält och började räkna blåa, rosa och orange mössor som passerades.

Vid ett par tillfällen så var trängseln lite jobbig och jag fick använda mig av mina polokunskaper igen. Några ryck i benen, så var jag förbi. Ett par gånger när jag ryckte blev personen irriterad, fast förstod inte att det var jag, utan gnällde på ”grannen” till vänster istället. Haha – lite roligt får man väl ändå ha det? Ett annat tillfälle där arrangörerna hade satt upp en trång passage (varför?), fick jag användning av mitt tramp. Putt, putt med armarna så kom jag förbi.

Första 2000m skulle vara medströms – det märkte jag inte mycket av. Sista 1000m var motströms – nja kanske lite. Det var flertalet som då sökte sig nära kanten för at slippa strömmen, fast jag tycket det var ok att simma i mitten. Sista 500m hade även 100m siffror – det var jätte skönt. Svårt att avgöra hur långt det är kvar. Mitt sista ”ryck” kom ca 100m innan mål, då det var en ”rosa” person som ville komma före. Fast det ville ju jag också….

Vansbro 2015 Jannica Wahlund
Vansbro 2015 Jannica Wahlund

Väl i mål möttes jag upp av en skrattande Helen. Känslan ar befriande, ångesten av att genomföra Vansbrosimningen var nu borta. Nu handlade det bara om att få av sig våtdräkten och få i sig mat. Tog en ”måste” bild för FB och la ut – ett mera konstaterande i att jag var i mål. Inom 2 minuter ringde Lilleman och gratulerade. Då brände också första tårarna under ögonlocken – tänk att det är inte bara jag som mamma, kan bli stolt över mina barns bravader. Utan att även få samtalet från sin son som säger; ”Grymt imponerande”, och det är han över mig som sin mamma. Även Felix ringde senare på kvällen och tyckte jag hade varit ”duktig” – så klart!

Mot nästa mål

Det är klart att så här efteråt så kan jag inte annat än medge att Vansbrosimningen kanske inte är den största fysiska utmaningen för mig i En Svensk Klassiker. Fast det är och var den mest ångestladdade. Jag avskyr mörkret i vattnet och utan att kunna ha kontroll på vart jag var på väg så blev detta rätt tufft psykiskt.

När vi rullade hemåt igen i Helens ner cabbade bil – så kom tårarna blandade med skratt. Hur sjukt var inte detta? 1 av 4 klara, nu tillbaka till träningen och förberedelser inför kommande lopp. Jag satt och njöt av varje textrad i musiken vi spelade. Pumpade upp självförtroendet som gör att jag kommer klara av nästa och nästa och nästa utmaning.

//JanCan

Detta är ett urklipp av det inlägg som jag skrev efter mina första upplevelser av vad som skulle komma bli över 18 månaders arbete och fokusering. Vill ni veta mer om de övriga loppen, så får ni gärna höra av er.

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: