Jag har under hela mitt liv haft mål och prestation i mina tankar och drömmar. Det har aldrig varit svårt för mig att hitta nya utmaningar, sätta nya mål som kittlar tag i min prestationsnervbana. Hela mitt liv har varit fullt av kalendrar i glada färger, post-it lappar, listor (älskar listor) ja jag vet inte vad. det är sådan jag är och jag trivs att ha det under kontroll.
Det fanns en tid där mitt liv kretsade kring prestation och utmaning. Jag levde i ett rus av vattenpolo, jobb och familj, vilket var både stimulerande och motiverande, tills en dag – då stod den där. Väggen – PANG – rakt in.
6 månader senare hade jag återhämtat mig fysiskt och psykiskt, fast inget var riktigt roligt längre. Något som jag dessutom höll för mig själv. Jag ville inte falla ur min självbild av att vara den idrottare jag en gång var. Så jag bestämde mig för att ge ett ytterligare försök med det jag höll på med, men så här i efterhand… nja.
Jag blev mina prestationer; nådde jag målen mådde jag bra, misslyckades jag mådde jag dåligt.
Det gick en tid (sisådär ett 10 tal år) som jag levde med mina prestationer. Kan i efterhand se att det måste varit en berg och dalbana för fler än mig själv – hur orkar man? Jag kan bara vara tacksam.
Sen kom det en dag, då jag fick en möjlighet att se över mitt liv, lite som att starta om på nytt. Mitt fokus blev att se till mitt jobb och vilket vägval jag hade framför mig. Jag valde att satsa på mig själv, skapade mig frihet och eget ansvar, som ledde till flera andra insikter som ex vem är jag?
Svaret på den frågan har vuxit fram och blivit tydligare för mig under det senaste 4-5 åren – jag är någon annan än den jag var för 25 år sedan. Förvånande? Nej kanske inte – men lite överraskad blev jag, när jag insåg vad som hänt.
Att under period leva intensivt för de drömmar man har av prestation kopplat i mitt fall till idrott gör att man skapar en bild av sig själv. En bild som givetvis ändras successivt inte bara med åren utan även utifrån hur man lever. Fast om du fortfarande har tankar och drömmer dig tillbaka till det som en gång var, så ändrar du heller inte din självbild i nuet.
Vad som hände med mig var att när jag ”vaknade” upp, ca 15 år senare, så var min självbild något helt annat än den jag verkligen var. Mitt självförtroende var i botten, lite självklart kanske eftersom jag inte längre kände att jag lyckade med någonting jag tog mig för.
När jag insåg att jag behövde ta kontrollen över min fysiska situation – låt oss tala i klarspråk; Jag behövde Ta Kontrollen gällande mig själv längst där inne och min längtan var ”träning”.
Att jag då ville sätta mål för att verkligen sträva efter en förbättring som skulle leda till något – dvs en positiv förändring, var kanske inte så konstigt. Jag valde att först börja med att hitta en regelbundenträning som jag gillade. Av en slump såg jag ”Ta Kontrollen” på nätet och vips var jag anmäld. Givetvis dök Göteborgsvarvet upp på tal och vips, så var jag anmäld på nytt. Innan jag ens påbörjat träningen till Göteborgsvarvet så kom nästa fråga; att genomföra En Svensk Klassiker. Var det prestationsbehov som tog tag i mig igen?
Min familj och mina vänner gjorde tummen upp fast ställde också frågorna ”Måste man göra det inom 12 månader?, Hur ska du hinna med all träning?, Då måste du skaffa cykel, det kan bli dyrt? … För mig låg frågan snarare i att hitta tillbaka till något jag saknat under en längre tid. Fast det var svårt att förklara.
Genom Ta Kontrollen så träffade jag en underbar person som senare kom att coacha mig i träning och mål. En person som betytt och betyder oerhört mycket för den jag är idag. Tack för den här första delen av resan; Johan Andersson!
Jag blev inspirerad och motiverad av allt engagemang och sög åt mig alla information jag bara kunde, fokuserade på mina delmål och började analysera. Skapade egna förklaringar till saker och ting – tills Johan en dag sa; ”Ska vi göra det här tillsammans, så måste du lita på mig och min roll i det hela. Fast du behöver ta ansvar för att genomföra det som behöver göras”. OK, tänkte jag det låter faktiskt fair.
Göteborgsvarvet genomfördes maj 2015 och sedan riktades fokus på Lidingöloppet. Genomförandet av Vansbrosimningen kom lite i skuggan, då jag ansåg mig veta vad simning är som td vattenpolospelare. Inför Lidingöloppet så skadade jag ryggen, vilket skulle leda till ett antal veckors rehab – således hamnade även den möjliga ”omstarten” i och med Vasaloppet i farozonen. Just där och då slog insikten till i mig; jag ville detta så mycket att det skulle få ta den tid det behövde. Jag minns att vi satt i min bil, Johan och jag, i närmare en timme och där jag bara fick tömma allt – känslor, tankar och rädslor. Något som jag behövde för att klara av detta psykiskt. Just där och då insåg jag värdet av att ha en coach, som lyssnade, stöttade och samtidigt fick mig att se förbi de rädslor som jag själv byggde upp till hinder.
Tillsammans med Carl Norell, Konditionsidrott, så la vi upp en plan för rehab och träning inför Vasaloppet och även senare Vätternrundan. Upplägget blev att Johan höll i helheten kring träning och upplägg, Calle kompletterade med rehab, kiropraktik och cykel expertis, själv stod jag för genomförandet. Ett grymt team, om jag får säga det själv!
Det finns mycket att skriva om varje träningsperiod och lopp, som exempelvis när Calle tvingade in mig i en gymsal för att få mig övervinna min rädsla för cykeln – detta var bara 2 månader innan Vätternrundan, gott folk. Eller när Johan sa till mig vid ett löppass att ”Sluta tjafsa och stressa – detta är inte Lidingöloppet – det är en intervall serie. Du kan det här. Släpp prestationen”. Och så där höll vi på – varje träning blev inte bara en fysisk utmaning utan även en mental utveckling.
Den 24 september 2016, efter närmare ett och ett halvt års förberedelser och träning, hade jag lyckats genomföra Lidingöloppet som en sista del i En Svensk Klassiker 2016. Och från starten med Göteborgsvarvet 2015, Svensk Klassiker 2016 och som bonus Stockholm Halvmaraton i september 2016, så står “dom” där och är mina främsta stöttepelare. Dom har delat sin kunskap i form av träning, upplägg, pep men framförallt utgått från mina förutsättningar.
Johan och Calle har inte bara visat vägen träningsmässigt och skade- & rehab mässigt – dom har hjälp mig att skapa om min egen självbild och dessutom hjälpt mig bygga upp mitt självförtroende.
Och vet ni – idag är jag den där glada personen med ett enda mål, att genomföra varje lopp med ett leende. Ett leende som suddar ut all känsla av prestation. Det är fullt tillräckligt för mig och jag önskar ni kunde förstå hur glad jag är för det!
Ses i träningsspåren framöver – fortsättning följer!
/JanCan
Familjen och vännerna har också givetvis funnits där med råd om alltifrån hur man plåstrar tår, delar en banan utan att bli kladdig, vilken våtdräkt ska man ha, varma och kalla kläder anpassad distans, återhämtning, flaskbärare samt undvika onödiga smittor som förkylning någon vecka innan ett lopp osv. Utan alla er hade jag inte klarat av det här!