Vasaloppet 2012 – min egna nollpunkt

Tror det var 1997 som min storebror Tomas, genomförde Vasaloppet. Samma år åkte Mamma TjejVasan, som hon senare la in i sitt genomförande av Tjejklassikern. Farfar var även han en mycket god skidåkare och åkte Vasaloppet. Må hända att även min Farmor hade gjort det, om det inte var för att damer inte tilläts genomföra Vasaloppet förrän 1982. Fast enligt Vasaloppets historie-noteringar så genomförde första dam Vasaloppet redan på 1920 talet (utklädd till man) på tiden 10:21. Jag har ofta kittlats av tanken att genomföra Vasaloppet.

För knappa året sedan fick jag ett samtal från Malin, en barndomsvän, med frågan om jag ville åka Vasaloppet med henne och Åsa, detta år (2012). Tvekade inte en sekund – fröet var redan sått och här var mitt tillfälle.

Vi skrattade dock gott och var oerhört stärkta i tanken att ”med rätt träning och upplägg, klarar vi det här lätt”. Malin hade åkt tidigare och visste ju vad hon pratade om, fast Åsa och jag – vi var nog lite blåögda i vårt beslut.

Våren och sommaren, kom och gick. Löpträning med kompletterande styrka var stimulerande – fast kanske inte motsvarade vad som egentligen bör ligga i ett upplägg med mål som Vasaloppet.

Hösten kom och med den, flera konkreta förberedelser som stavgång med ”Bumpjumpy” stavar, inköp av skidpaket, slangdragning, ökad dos av löpträning, bokning av boende och träningshelg.

Vad roligt det var! Att planera, diskutera och drömma.

I november skulle skidorna på. Men snön uteblev. Så även under December. Först i slutet av januari kom snön – och med den influensa tider. Den 6 februari kom skidorna – ÄNTLIGEN – på. Därefter en hemma träningshelg på Hellasgården och en i Klövsjö. Sedan var planeringen… trappa ner inför Vasaloppet. Totalt (vågar jag säga detta..) 12 mil på skidor innan Vasaloppet.

Mitt självförtroende vilade i löpträning, styrka och teknikträning uppe vid Klövsjöspåren.

Lördagen den 3 mars dök upp lika plötsligt som blixten från en klarblå himmel. Och gissa om jag hade ångest. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla – och jag kunde inte för mitt liv finna anledning till att inte åka.

Malin som td drabbats av lunginflammation, blev kvar hemma. Åsa och jag gav oss iväg denna lördagsmorgon – på ett av våra livs äventyr. Lördagen inrymda mycket skratt och roliga stunder, i bilen, i Mora, i Vasaloppsmässan, på golvet där vi skulle sova. Och till slut somnade vi – eller jag. Åsa har inte min förmåga, att somna lite här och var…..

Söndagen 4 mars infann sig bara någon timme senare, och ytterligare 2 timmar senare var det dags att kliva upp för frukost. Bussen avgick för vår del kring 04:15. Vi var på plats i Sälen kring 05:30. Tidigt och med ångest – HUR hamnade jag här?

Att få uppleva Vasaloppstarten var stort. Först lite trängsel, sedan i ordning med skidorna – väntan – F&S uppvärmning – av med värmekläderna – på med skidorna – mer väntan.

Helt plötsligt så genomfördes ”vågen” genom hela startfältet, märkligt att göra det nu tänkte jag, fast det var tydligen startskottet som gått! Därefter började hela fältet att röra sig.

Åsa och jag skulle hålla ihop så länge det gick. Hon låg först och jag tätt efter. Ca 500 m upp i den första backen – så var Åsa borta. Vände mig om och där var hon – efter mig.. hm märkligt..

Ytterligare ett par hundra meter upp i backen (den är ca 3 km), så hade Åsa hamnat på sidan av och fått flyt. Såg henne ett par 100 meter före mig. Sen syntes hon inte till på ca 11 timmar.

Efter närmare 1 timme och 20 minuter var man uppe för backen, tillika den högsta punkten på hela Vasaloppet. ”Nu går det bara utför” sa grannen till höger om mig. Jo – tjenare…

Hela loppet åkte jag med en känsla av längtan. Längtan at få ta varje km för km, mil för mil, stopp för stopp, Smågan – Mångsbodarna – Risberg – Evertsberg – Oxberg – Hökberg – Eldris – Mora, hela vägen in i MORA! Hade många märkliga tankar under loppet – inte negativa – dom trängde jag undan när de dök upp. Nej tankar om ditten och datten.

Hade satt upp mål att ta mig hela vägen fram till Mora – fast var livrädd för att snöret skulle ”ta” mig. När jag kom till Risberg och insåg att jag hade en sådan god marginal till snöret, att det inte var någon fara längre– så kom första tårarna. En av de kvinnliga funktionärerna kom fram och fråga om allt var ok. Torkade tårarna och nickade. Hon gav mig då en kram och sa att jag grejar det här!

Bestämde mig då att köra vidare – drog in lite luft och gav mig iväg igen – med ny energi!

Nästa tanke som kom var; Kommer jag bara till Oxberg, så är det bara TjejVasan kvar.

Högmod – ja antagligen, men det var ett sätt att fokusera på annat än alla kilometer tavlor som räknade ner till slut målet Mora.

Vid Oxberg – som för övrigt hade en märklig U-sväng innan man kom in i stoppet – så insåg jag att solglasögonen som jag borde haft på mig, fortfarande låg i midjeväskan. Istället var det eftermiddag och det började bli kallare igen. Satte inte på mig tjockmössan förrän i Hökberg.

Var då riktigt kall om huvudet och hela nacken var stel som en gitarrsträng.

I Hökberg åkte mössan på och jag kunde le igen. Bara 18 kvar!

Sista stoppet innan mål var Eldris. Likt Risberg så började tårarna komma igen. Så trött, så ont i ljumskar, axlar och frusna tår.. En manlig funktionär kom fram med blåbärssoppa, buljong, vatten och en vetebulle. Han började prata om känsla i duschen, hur mycket jag antagligen såg framemot att ta en dusch och få känna lycka av att ha lyckats.

Jag tittade på honom storögt och med bullen i mun nickade instämmande.

”Ja men åk då – varför står du här?”, sa han. Du är där om 40 minuter!

Drog iväg och kände hur hela tävlingsnerven tog tag i mig. Jag skulle banne mig komma i kapp alla som låg framför mig…

Genom skog, upp och ner för kullar och där helt plötsligt såg jag första tecken på att Mora fanns bakom nästa gran. Hade en kille som jämn drog med mig sista delen.

Vi sa inte mycket – men hade kontakt och hjälptes åt.

Vid en av ”knixarna” så hade en tjej fått stopp i uppförsbacken, och blockerade mer eller mindre hela fältet.

Kortkommando kom från min ”partner” – Du vänster, Jag höger, sa han. Sen kör vi!

Japp – jag var på.

Straxt därefter såg vi mer av Mora – vi kämpade tillsammans hela vägen.

När vi passerat Mora Parken som delvis hade tänts med facklor, så nalkades äntligen upploppet. En liten knix uppför, sedan kurva – sedan hade vi sista raksträcka med upploppet framför oss. Sista stakningarna in i mål och sedan armarna rakt upp i skyn. Framme – jag hade klarat det! Tårarna rann och jag fick nästan svårt att andas. Inte för att jag var trött – utan för att jag hade klarat det.

Vilken tid jag gått i mål på – glömde jag fullständigt bort. När jag efter mycket om och men kom igenom målfållan, så såg jag Anette och Wilmer (Åsas mamma och 8-årige son). Tårarna kom igen. Wilmer sträckte fram en medalj han hade gjort, gissa om jag tappade fattningen.

Nåja – det visade sig att Åsa hade gått i mål bara 20 minuter innan mig och var på väg till duschen. Drog fram mobilen och startade upp den igen. Första smst kom från Lilleman: ”Grattis stolt son! Är du i stånd för att prata får du gärna ringa sen ;-)”.

Försökte svara med ett sms, fast det gick inte fick bara till; lll     ööööööööööö   

Fler sms dundrade in med gratulationer.

Nu så här 2 dygn senare – har jag börjat landa i vad jag faktiskt gjort. Att läsa alla inlägg, sms, mail och fina meddelanden från både väntat och oväntat håll, är en självboost som inte kan beskrivas. Mitt diplom kommer ramas in, medaljen hängas upp och nummerlappen läggas på ett ställe så jag kan titta på den när jag så önskar.

Min motivation för denna prestation har funnits inne i mig under en längre tid. Och jag kan konstatera så här efteråt, att prestationen psykologiskt även var ihopkopplad med känslan av att få vara stark igen. Det var så länge sedan jag hade känslan av styrka sammankopplad med prestationen. Den forna tidens tävlingsmänniskan kom fram i mig igen – och jag fick känna det jag längtat efter – att vara stark igen. Detta kommer jag leva på länge!

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: